Ingrid Kraemer

 

Ingarö i mitt liv

Sommaren 1941 eller 1942 hyrde mina föräldrar, Gabriel och Ester Sandskog, tillsammans med mina fastrar och deras män (Elvira och Ernst Berglund och Karin och Evert Göransson) torpet Grönskan. Familjen Löfstrand hade just byggt en ny bostad intill det gamla huset beläget på Venderbyvägen strax före korsningen till Grenvägen. Förmedlingen av torpet hade skett genom bankdirektör Julin som jag tror ägde marken. Mina fastrar, Elvira och Karin, hade innan de gift sig, arbetat som hemföreståndarinna respektive husa hos familjen Julin. Detta var under krigsåren och jag vet inte huruvida det gick bussar eller ej, men vi cyklade. Det var ju inte lediga lördagar då så vid tvåtiden på lördagseftermiddagarna cyklade vi, det var de sex vuxna och jag, då 16 eller 17 år. Mina fastrar hade inga barn och min sex år yngre bror var på sommarkoloni.

Torpbyggnaden var trivsam och bestod av stort kök och kammare samt ett inrett litet rum på vinden. Jag kommer ihåg att mamma eller någon av mina fastrar brukade göra en vetebrödsdeg i stan och ta med i en bytta i packfickan och när vi kom fram eldade männen upp i vedspisen och någon av kvinnorna bakade bullar och så fick vi så småningom kaffe med nybakat bröd, det smakade bra efter 3.5 mils cykling.
Helgerna förflöt sedan med bad, fiske, bär- och svampplockning. Vi plockade massor med bär, det fanns det gott om. Jag minns särskilt att man kunde plocka smultron i betydligt större mängder än en mugg som väl är vad man kan få ihop idag. Även fiske och svampplockning var lönande, det var ju välkommet under krigsåren då vi hade ransonering och begränsning av utbudet. Någon gång under sommaren minns jag också att vi hjälpte familjen Löfstrand med höbärgning vilket jag tyckte var spännande. Lite nyfiken var jag också på barnen i familjen, Maja, Rune och Arne. Vi var lika blyga alla fyra så det blev inte så mycket kontakt.
Vi hyrde torpet i två år och jag vet att vi även var där någon gång på vintern, då måste det ha gått någon buss, jag förmodar att det var till Brunn, för vi hade lång väg att gå.

Efter de två åren i Grönskan hyrde mina föräldrar sommarnöje några år i Strömma, lite modernare och lättare att nå, vi cyklade fortfarande men ibland kunde det bli buss och även någon gång båt med Strömmakanallinjen. 1944 gifte jag mig med Georg Kraemer. Vi fick tre döttrar och vi ville ju att dom också skulle få vara på landet under somrarna. Vi hyrde några år i Strömma och bodde även en sommar på den härliga ön Söderöra i Roslagen. Dit var det emellertid långt och svårt att ta sig för Georg som var brandman och hade speciella arbetspass. Så då tomter styckades upp i Vedhamnsområdet 1954 köpte vi en tomt på Furuvägen. Vi flyttade dit en byggfutt att ha till bostad så länge och vi hade också en ganska stor lekstuga som dom två största barnen (Britt nio och Barbro fem år) kunde sova och leka i. Vi började röja sly och byggde ett kombinerat dass och förråd.

Den sommaren var mycket kall och regnig så det var ganska jobbigt med tre barn, litet utrymme och ca 200 meter till vattenpumpen vid Ängsvägen. Dessutom vedspis och en gasolplatta. Gerd, knappt året, hade ju blöjor, bara det extra jobbigt. Det fanns gott om mygg och vid ett tillfälle fick Gerd hela huvudet fullt av myggbett. Nästa sommar blev varmare och skönare och vi kunde bada en hel del, men det drömda husbygget blev inte av. Det skulle bli för dyrt just då och tid till att göra allt själva fanns ju inte då Georg förutom sitt arbete även var aktiv fotbollsspelare och på 50-talet var det ju inte avlönat som för dagens spelare. Så på hösten detta år fick vi sälja tomten. Till vår glädje står vårt lilla hus, byggfutten, fortfarande kvar på tomten på Furuvägen, nu som redskapsbod hos den nuvarande ägaren.

1955 köpte min faster och farbror, Karin och Evert Göransson, också en tomt på Ingarö, Venderbyvägen 1 och byggde där en liten sportstuga, så vi kunde hälsa på ibland och glömde inte Ingarö.

Efter dessa två jobbiga men åtminstone en skön sommar bodde vi sedan några sköna somrar utanför Järna och sedan några år i Sigtunatrakten. Sedan var flickorna så stora att jag började förvärvsarbeta och flickorna ville vara i stan på somrarna. Så gick åren och vi började resa utomlands på semestrarna, dessutom vandra i fjällen och cykla en hel del på kvällar och helger, så vi saknade inte direkt något sommarställe. Min faster och farbror började tycka att det var jobbigt med tomten och stugan på Ingarö och 1974 berättade dom att dom tänkte sälja. Vi hade inte haft en tanke på att köpa något sommarställe, men när vi fick höra det här beslutade vi oss bums och det har vi aldrig ångrat. Vi har jättetrivts på vårt lilla ställe, vi byggde aldrig ut, men skaffade med tiden två friggebodar och lät borra brunn.
1985 och 1986 gick vi i pension och fick då ut ännu mer av vistelsen hela somrarna på Ingarö. 2000 och 2001 fick Georg ett par blodproppar och hade dessutom ganska stora problem med en gammal höftledsoperation och då började vi tycka att det var för jobbigt eftersom tomten var stor och fordrade mycket arbete så då beslutade vi att sälja.

Till vår stora glädje ville vår mellandotter Barbro och hennes man Thore fortsätta vår Ingarö-tradition. Så nu kan vi fortsätta att åka till Ingarö för att njuta av platsen och gamla minnen, kunna ströva i skogen, plocka lite bär, kanske också hitta några kantareller. Så min Ingarö-historia är ännu inte avslutad!

Ingrid Kraemer 30 dec. 2003