Oscar Bladh

Artikel ur Svensk Flyghistorisk Tidskrift 5/99 av Karl Eskil Sahlman

 

När jag tänker tillbaka på människor jag mött, finner jag att hos vissa har glömskans dok dolt det första mötet De har kommit in i mitt liv där deras existens alltid tycks ha funnits. Hos andra minns jag det första mötet där det bildat en epoks början i mitt liv. En sällsynt grupp människor har bildat en markant bild av det första mötet, samtidigt som jag har en oförklarlig bild av en gammal kär vän, som funnits i mitt liv sedan lång tid före detta första möte. Till den senare gruppen hörde Oscar Bladh.


Oscar Bladh ingick i den grupp "flygare", som en sommardag 1927 kom till Vilhelmina under Albin Ahrenbergs rundflygturne med "Tomtens skurpulver". Jag hade lyckats övertala min mor att i hennes sällskap få besöka stranden av Volgsjön för att på nära håll beundra "flygmaskinen och flygarna". I min flygintresserade barnasjäl existerade endast två flygarnamn . Dessa var kapten Ahrenberg och Charles Lindbergh. Den senare hade några månader tidigare flugit över Atlanten.
 

Flygningarna var slut för dagen och flygarna hade avslutat klargöring efter flygning. Junkern hade kapell över motorn och var förtöjd med rep i vingspetsar och stjärt. Jag beundrade den lilla gruppen flygande män som befann sig på stranden, bakom flygmaskinen, Jag lämnade min mor och sprang ner till flygplanet. Där lyckades jag sträcka mig upp till flygmaskinens stjärt, som låg ett stycke in över stranden.
Med nöd nådde jag höjdrodrets nedre kant som fick min nioåriga barnahands smekning. En vänlig men bestämd stämma tilltalade mig förmanande med orden: "Se men inte röra, min gosse". Min stumma beundran för den, som talade till mig, kände inga gränser. Det var ingen mindre än "Kapten Ahrenberg själv". Blygt rusade jag till min mor och sökte hennes hand. Under tiden vände sig Albin Ahrenberg till en av mina beundrade flygare, som satt på en sten. Även hans ord till denne blev inpräntat i min barnasjäl. De lydde: "Kom nu Oscar, så åker vi till hotellet och matbordet".
 

Detta tillfälle var troligen första gången, jag såg Oscar Blad som deltog i Albin Ahrenbergs 'Tomteflygningar' detta år. Han var en mycket skicklig flygfotograf, som i samband med Albin Ahrenbergs 'Sverige runt'-turne skulle i flygbilder föreviga vårt vackra land.
 

Många år senare hade jag själv utfört ett antal rundflygsturnéer och även gjort fotoflygningar, när jag som skolchef och flyglärare i Stockholms Flygklubb mötte en äldre gentleman. Han satt på mitt kontor och väntade på mig när jag just landat efter ett skolpass.
 

Vi hälsade nickande på varandra och han korn med en stillsam och försynt fråga om jag skulle kunna göra en fotoflygning åt honom. Det gällde, vad jag minns något ute på en av Mälaröarna.
Helt pliktskyldigt frågade jag om har hade tillstånd att fotografera målet från luften.
 

Det var under kalla krigets bistra restriktioner där flygfoto var förbjuden, förutom för vissa ändamål. Varje tagen bild skulle godkännas av försvarsstaben för att få publiceras eller säljas. Som förare hade jag fått vissa instruktioner om "försvarskänsliga" ting, som jag skulle undvika att ge vederbörande fotograf möjlighet att fotografera. Dessutom skulle fotografen före start visa mig sitt tillstånd från försvarsstaben
 

Där stod vi under tystnad sedan jag ställt min fråga.. En mild blick, som jag tyckte kom endast från hans ena öga, såg på mig under tiden hans vänliga hand föll på min axel. Så kom orden: "Gosse, jag har haft tillstånd sedan långt innan Du kunde gå". "Jag heter Oscar Bladh".
 

En skammens rodnad föll över mina kinder. Nu kände jag igen honom från flygvapentiden. Han hade sin placering som fotograf på F 10, Malmö, men besökte även andra förband ute i fält. Även vi på F 8 hade haft besök av honom när vi låg ute på fältövningar. Jag hade hört berättas om hur han bundit fäst sig på undervingen av en J 8 (Gloster Gladiator) för att filma en luftstridsövning på F 10. Försöket blev inte så lyckat på grund av att han låg i propellerströmmen.
 

Jag hade inte känt igen legenden Oscar Bladh. Han såg på mig att jag skämdes och att mina tvivel på hans legitima yrke som flygfotograf flög all världens väg. Isen var bruten.
 

Målet för hans fotografering var en större gård där alla byggnader skulle rymmas på bilden. På en flygkarta visade han mig var gården var belägen. Vidare förklarade han hur solen skulle stå för att bilden skulle kunna bli perfekt. Det betydde att lämplig tidpunkt de närmaste dagarna skulle vara mellan kl 16 och 17. Jag lovade att stå till hans förfogande någon av de närmaste dagarna och föreslog att han skulle ta sina bilder från klubbens Auster SE-ARP, med högra dörren avmonterad.
 

Redan eftermiddagen dagen därpå korn Oscar ut till Bromma och förkunnade att väder och sol var idealiska. Jag lät montera bort högra dörren på Austern, och vi förberedde oss för starten. Innan vi gav oss iväg tog jag upp frågan om samarbetet under fotoflygningen. Oscar svarade att om jag bara flög fram till målet, skulle han själv överta flygningen. Förvånat frågade jag honom om han ville ha dubbelkommandot monterat. Hans svar var ett bestämt nej. Han höll upp sin vänstra hands tumme, som han vickade fram och tillbaka samt upp och ner. "Bara Du flyger efter den här blir allt bra", var hans korta instruktion.
 

Vi startade och jag flög bort till målet, som låg ungefär 20 minuters flygning från Bromma. Sen flög jag efter Oscars tumme till dess han slängde sig ut genom dörren med foten på vingstöttorna, riktade sin stora kamera mot målet, knäppte en bild och kröp tillbaka i stolen. Nu flyger vi hem var hans korta kommentar. Efter landningen frågade jag förvånat varför han endast tagit en enda bild. Var det något fel på min "tumflygning"? Nej då, den var bra. Kunden ville bara ha en bild. Varför då ta flera" Jag förklarade för honom hur jag med förskräckelse hade upplevt hans sätt att slänga sig halvvägs ut ur flygplanet i samband med fotograferingen. Den relativt enkla midjeremmen kunde ju brista. Jag var nästan i färd med att hugga tag i hans rockkrage. Oscar skrattade åt mig med orden: "Om Du bara flyger så jag känner att jag sitter rätt i stolen, är det ingen fara".
 

Den fotoflygningen var den första med Oscar Bladh av ett antal, som följde det närmaste året.
 

Några dagar före fotoflygningarna kontaktade han mig med uppgift om var bilderna skulle tas. Om bildresultatet fordrade att solen stod i öster, kunde han ringa mig i min bostad redan vid fyra-tiden på morgonen. Då var det för mig att skyndsamt bege mig ut till Bromma och göra klart för fotoflygning. I regel var det beställningar av flygbilder i Stockholms närhet, så det blev korta flygtider i anflygningarna. Förutom flygklubbens Auster SE-ARP använde vi en gäng SAS Flygklubbs Cub. Fotoflygningen med Cub blev den kortaste fotoflygning jag gjort. Fotouppdraget var beställt av SAS och gällde en totalbild av deras anläggningar på Bromma flygplats. Uppdraget hade tidigare lämnats till en annan flygfotofirma. som trots upprepade flygningar och bilder, misslyckats att göra kunden nöjd. När uppdraget gavs till Oscar Bladh skedde det med förslaget att använda ett av den egna flygklubbens flygplan, en liten trång Piper Cub.
 

Oscar hade inte kunnat förbereda mig. Han ringde tidigt en solig morgon och förklarade uppdragets art och att solen stod i rätt läge. Jag skyndade ut till Bromma, drog ut Cuben och gjorde den klar för flygning. Jag placerade Oscar i baksitsen, sedan jag monterat bort dubbel kommandot. Vi startade med öppen sidodörrhalva och jag gick in mot målet på en överenskommen men höjd. Oscar ledde min flygning genom klappar på mina axlar och mitt huvud. Han tog sin bild och v i landade efter en flygning på sju minuter. Bromma flygplats hade inte hunnit öppnas för trafik i den arla morgonstunden. Oscars bild blev godkänd, förutom av Försvarsstaben även av den nöjda kunden SAS.
 

En av mina sista fotoflygningar med Oscar Bladh var en beställning från Stockholms stad. Det gällde att fotografera den gamla bebyggelsen i centrum och Klarakvarteren, innan det stora rivningsraset startade 1952. Oscar kom ut till mig på Bromma och vi gjorde upp planerna. Det skulle enligt Oscar ske i hade morgonsol och i eftermiddagens belysning. Den fotodokumentation, som var nödvändig skulle även tarva flygningar på. som Oscar uttryckte det, "klädstreckshöjd". Detta fordrade en speciell ansökan om tillstånd från Luftfartsstyrelsen att få lågflyga över Stockholm. Jag författade en ansökan om detta där jag angav flygriktningar och möjligheter i varje del av flygningen till nödlandning på vattnet i Strömomen. Efter besök hos "Luftis" fick jag min ansökan beviljad, och vi var klara för uppdraget. Vi skulle använda flygklubbens Auster, som var ett utmärkt flygplan för just flygfotografering.
 

Redan klockan fyra på morgonen efter att vårt lågflygtillstånd blivit beviljat, var vi klara för fotoflygningen. Vi startade från Bromma och min kommentar till Oscar att i fall av motorstopp skulle vi få bada besvarade han lakoniskt: "Det är i så fall inte första gången för mig."
 

Vi gick in enligt våra uppgjorda planer och jag flög på Oscars tumme under tiden jag höll uppsikt på läget av Strömmens vatten. Det gick bra och efter varje bild gick vi in i nya banor. Vi var över kvarteren på lägsta höjd omväxlande med högre höjder. Oscar var i sitt esse och han tog ett antal bilder vid varje inflygning. När han var klar bad han mig att flyga hem till Bromma. Samma eftermiddag gjorde vi en fotoflygning, som han ville ha i västligt ljus. När vi landade på Bromma blev jag kallad till trafikledningen, som förklarade att det skett ett antal anmälningar om busflygning hela dagen på lägsta höjd över Stockholm. Jag hänvisade till mitt tillstånd att utföra dessa "busflygningar" och hörde inte vidare av någon påföljd.
 

Under sommaren 1953 gjorde vi några fotoflygningar tillsammans. Han hyrde Flygklubbens Auster för uthyrningspris
det vill säga utan förare. Det skulle aldrig fallit mig in att ta betalt av honom för min insats som förare. Jag visste hur han kämpat under knapphetens kalla stjärna för att fullända sin flygfotokonst. Han berättade lågmält om hur det varit och hur han såg fram mot bättre tider. Med humor travesterade han alpgetens tankar, när han beskrev sitt liv som flygfotograf med orden: "Jag säger som kon, som stod på det kala berget och tuggade på några björklöv. Inte gav det så mycket mat, men jag har haft en dj-a bra utsikt".
 

Oscars son Hans fick flygutbildning i flygvapnet och Oscar anförtrodde mig tanken att han tillsammans med sonen en dag skulle kunna starta en ny flygfotofirma. Denna dröm höll på att slås i spillror när Hans hösten 1953 havererade med en J 29 Flygande Tunna på F 10 i Ängelholm men mirakelräddades av en lämpligt placerad halmstack.
 

Samtidigt som Oscar fick meddelandet om sonens haveri och ovissheten om utgången av hans svåra skador, blev han erbjuden flygning från F 8 i Barkarby, till F 10 i Ängelholm i en av flygvapnets Sk 16. Han accepterade den snabba transporten till sonens sjukläger. Jag mötte Oscar Bladh några månader senare. Han talade med tacksamhet om hur flygvapnet ställde upp för honom, men förklarade samtidigt att den flygningen var tidsmässigt den längsta och svåraste han någonsin varit med om.
 

Våra vägar skildes. Jag fick andra flyguppdrag och jag vet att Oscar så småningom köpte den Auster, SE-ARP, som vi använt, och fortsatte sitt värv.
 

Flygfotografen Oscar Bladh blev en av de främsta i vår svenska flyghistoria. Hans pionjärgärning skedde utan att vara någon som själv fattat "styråran för att i yster kamp mot naturkrafterna föra skeppet till säker hamn". Han var ändock flygare med pionjärens glöd.

Svensk Flyghistorisk Tidskrift 5/99