Geologi

 

Värmdös geologi .

 

När inlandsisen dragit sig tillbaka låg det landområde, som idag är Värmdö kommun helt, under vatten. Det dröjde ca 3000 år eller till ca 5000 år före Kristus innan de landpartier som idag ligger 50-60 m över havsytan började synas som kobbar och skär.

 

Sedan stenåldern har det funnits människor i den skärgård som idag utgör Värmdö kommun. Området bebyggdes dock först under slutet av forntiden och framför allt under medeltiden. Fiske, jakt samt jordbruk och boskapsskötsel gjorde bosättningen möjlig och fram till 1800-talets slut var dessa näringar grunden för skärgårdsbornas existens.

 

Efter ytterligare ca 2000 år hade landet höjt sig ungefär 30 m. Det är då yngre stenåldern och en utspridd ytterskärgård har börjat växa fram. Huvuddelen var kobbar och skär utom Ingarö som var den största längst ut liggande ön. Det är också på Ingarö, vid Återvall samt på Fågelviks och Brunns ägor, som man har hittat stenåldersbosättningar. Återvalls boplats upptäcktes 1913. Man hittade ca 50.000 keramikskärvor, fragment av yxor och mejslar, flera pilspetsar, skrapor mm. Man hittade även ett lergolv med sex stolphål som ådrog sig stort intresse. De äldsta spåren av bosättning vid Återvall tros kunna dateras till ca 3000 fKr och de yngsta till ca 2500 fKr. Härutöver har inga boplatsfynd gjorts på Värmdö.

 

Under nästföljande period, bronsåldern (ca 1800 - 500 fKr), höjde sig landet till ca 15 meter högre än idag. Fortfarande låg med få undantag skärgårdens blivande åkermark under havsytan varför förutsättningarna för permanent bosättning var små. Det finns ett 20-tal gravar från bronsåldern spridda i Värmdö och Ingarö socknar. Gravarna utgörs av rösen eller stensättningar vilka ligger på bergskrön och moränryggar vilket är karakteristiskt för bronsåldersgravar. Som mest ligger fem gravsättningar samlade mellan Hemmestaträsket och Kastmyraträsket, norr om Hemmesta.

 

Vid Återvall på Ingarö fanns fram till 1966, då en grav togs bort, fem gravsättningar som är möjliga att datera till bronsåldern. Två av dessa är skeppssättningar, 8,5 resp 10 meter långa. Skeppsättningar är en gravform som användes under yngre bronsålder och vikingatiden.

 

En annan fornlämningstyp från bronsålder som finns i kommunen är skålgropar, vilka är den enklaste formen av hällristningar. De består av runda, skålformiga, uthuggningar i bergytan och har återfunnits på fyra platser i Värmdö kommun. Vid Ekedalsskolan i Gustavsberg finns på två platser sammanlagt 30 skålgropar. Öster om Gustavsberg, på Ösbyträskets södra sida, finns 2 skålgropar och till sist finns en skålgrop vid Hemmesta. Den sistnämnda ligger i ett gravfält av äldre järnålderstyp och därför osäkert om man kan hänföra den till bronsåldern. Eftersom endast en del av de 20-tal gravsättningar av bronsålderskaraktär i kommunen har undersökts så kan dateringen endast bli en hypotes. Vad man kan säga är att, pga det totala antalet fornlämningar från bronsåldern, det tyder på endast ett fåtal människor fanns bosatta i det nuvarande Värmdö kommun.

 

Under bronsåldern var klimatet varmt och torrt i Norden och man tror att människorna levde ett mer eller mindre nomadiskt liv. Vid övergången till äldre järnålder(ca 500 fKr - 500 eKr) förändrades klimatet och det blev kallare och fuktigare. Av detta följde att människorna tvingades leva ett mer bofast liv, eftersom kreaturen måste sättas i stall under vintern, vilket förutsatte att man hade lagt upp förråd av mat samt hö och löv till kreaturen. Åkerbruket blev därför allt viktigare för ekonomin. Men i Värmdö kommun där tillgången på oldlingsbar mark fortfarande var låg, pga vattenståndet, var antagligen jakt och fiske den främsta förutsättningen för bosättning. Endast fyra gravfält i Värmdö kommun kan hänföras till äldre järnålder. De ligger vid Sund, Hemmesta och Söderåva på Värmdölandet samt vid Lämshaga på Ingarö. Härutöver finns, på de yngre järnåldersgravfälten vid Myttlinge och Norrnäs på Värmdölandet samt Säby på Ingarö, gravar som troligen tillhör järnålderns äldre skede. Eftersom man begravde sina döda invid boplatsen kan man utifrån gravfälten studera bebyggelsens utbredning. Det är under yngre järnålder(500 - 1100 eKr) som mark för oldling och bete har frilagts i någon större omfattning och härmed skapat en större förutsättning för bosättningar. Huvudnäringen var troligen fortfarande jakt och fiske.

 

Totalt finns ca 60 gravfält i Värmdö kommun som kan dateras till yngre järnålder. Den största finns på Säby på Ingarö, med ca 150 synliga gransättningar är den Stockholms skärgårds utan jämförelse största gravfält. Antalet gravar tyder på en bosättning med lång kontinuitet. På samma gravfält finns också kommunens största gravsättning, en storhög, med en diameter på 20 meter. Detta pekar på att det kan ha funnits en stormansgård här under yngre järnålder.

 

Endast en runsten har återfunnits i kommunen. Den finns vid Väsby gårds järnåldersgravfält på Värmdölandet och flyttades hit 1927. Den äldsta uppgiften om stenens ursprungliga läge kommer från 1600-talet då det sägs att den omkullfallen fanns "i Wäsby gärde Når om byn". Inskriften lyder: "Skalle och Sibbe och Livsten läto resa stenen efter Andvätt, sin fader, och Gillög efter sin make". Ristningen är skickligt gjord och är ej signerad men tros ha utförts av Öpir som var en av de mest framstående och verksamma ristarna i Uppland under sent 1000-tal. Troligen var runstensristande knutet till dåtidens övre samhällsskikt. Avsaknaden av ristningar i kommunen kan därför tas som ett troligt bevis för att innevånarna inte var särskilt välbeställda.

 

Under vikingatid(ca 800 - 1100 eKr) var huvuddelen av bebyggelsen koncentrerad till norra Värmdölandet som verkade vara den enda delen av Värmdö kommun där all mark togs i anspråk under förhistorisk tid. Inga förhistoriska gravfält finns som tecken på bebyggelse utanför Värmdö-, Ingarö-, Farsta-, Orminge- och Fågelbrolanden. Man uppskattar att nuvarande Värmdö kommun skulle ha haft en befolkning av ca 200-250 personer vid övergången till medeltiden.

 

Under medeltiden sker en väldig kolonisation av kommunen. Om man räknar med att ca 25-30 gårdar bebyggdes under förhistorisk tid så hade vid 1500-talets mitt ett hundratal nya gårdar eller byar tillkommit. Flest gårdar fanns på Värmdölandet men även Möja, Runmarö och Nämndö hade en omfattande bebyggelse. Huvuddelen, eller ca 90 gårdar, var ensamgårdar och de övriga hade hunnit utvecklas till byar med mellan 2 och 5 gårdar. Den största byn med 5 gårdar var Berg på Möja!

 

När Värmdö socken första gången dyker upp i skrifterna var 1314 omfattar den hela Värmdö skeppslag (skeppslag var en slags krigsindelning och omfattade bla annat skyldighet att hålla kronan med krigsskepp och besättning) vilket var hela nuvarande Värmdö kommun utom Nämndö socken, Ljusterö och Boo socknar samt Skarpö, Ramsö, Rindö och Tynningö. Formellt bestod Värmdö socken till sin urspungliga omfattning fram till 1889 då kapellförsamlingarna genom ett kungligt brev gjordes till självständiga socknar. När Värmdö sockens första kyrka byggdes är ej känt. Man tror att någon form av träkyrka föregått den medeltida stenkyrka som finns idag. Var denna skulle ha legat vet man inte. En folklig tradition hävdar att den första kyrkan skulle ha byggts vid Siggesta men några belägg för detta finns inte. Från 1323 finns en skriftlig uppgift om att det hölls ett ting vid Värmdö kyrka som då troligen låg vid samma plats som dagens kyrka. När den nuvarande kyrkan började byggas är ej helt klarlagt men en påvlig bulla från 1390 med löfte om avlat till alla som bidrog till kyrkobygget kan sättas som en bakre tidsgräns. Det finns en anteckning i Värmdö kyrkoarkiv där det sägs om Jens Fleming som var ägare till Norrnäs i slutet av 1300-talet: "Han var konung Albrekts råd, dog 1395, begrovs i Värmdö kyrka som han uppbyggt". Man vet att sakristia och vapenhus uppfördes under 1400-talets mitt. På 1480-talet uppfördes de två kapell som givit kyrkan sitt korsformiga plan. Värmdö kyrka har i stort sett behållit sitt utseende sedan slutet av 1400-talet. Kyrkan är ovanligt stor för att vara en Uppländsk medeltida kyrka.