Callenstedt
En solig och varm julidag sommaren 2003 gick undertecknade till ett
avtalat möte med Gunborg och Folke Callenstedt på Ängssvägen. Vi hade båda
många gånger gått förbi och beundrat Gunborgs och Folkes trädgårdsland som
gränsar till den vackra gångvägen längs diket som löper mellan Ängsvägen och
Furuvägen. Nu gick vi för första gången vägen upp mot det timrade huset som
vi tidigare bara skymtat på berget bakom träd och buskar. Under ett par
härliga sommartimmar satt vi samlade runt kaffebordet utanför huset och
Gunborg och Folke berättade om sina år på Ingarö och om det första mötet med
ön. Det första mötet med Ingarö Midsommaren 1941 packade Gunborg och Folke sina cyklar för att fira midsommar ute i skärgården. De hade tittat på kartan och tyckte att Björkvik på Ingarö kunde vara ett lämpligt mål för midsommarfärden. På cyklarna packades tält, primuskök, mat och en madrass och så bar det iväg mot Björkvik. I Björkvik var det tomt och öde och ingenstans fanns det där de kunde få hämta dricksvatten. De cyklade vidare och slog så småningom upp tältet vid Vedhamn. Morgonen därpå kom en herr Julin och sa att området var privat och att de inte fick tälta där. De vände åter längs med Venderbyvägen. Vid torpet Grönskan träffade de Albin Löfstrand som rekommenderade Grisslinge havsbad som närmast lämpliga tältplats. Gunborg och Folke trampade vidare till Grisslinge via Lemshaga och den lilla skogsvägen över mot Mölnvik. När de kom till Grisslinge möttes de av löpsedlar som meddelade att Tyskland hade deklarerat krig mot England. Folke funderade på om de måste avbryta ledigheten eftersom han säkert skulle bli inkallad. De avslutade dock midsommarhelgen som planerat. Besvikelsen efter det misslyckade försöket att tillbringa hela midsommaren på Ingarö fick Folke att fälla kommentaren ”Aldrig mera Ingarö” – något som de nu, när de har tillbringat närmare femtio midsomrar på Ingarö många gånger har skrattat åt. Tillbaka till Ingarö 1955 bodde Folke och Gunborg tillsammans med döttrarna Gunilla och Susanne tretton respektive sex år på Lindvallsgatan vid ”Västerbrons södra fäste”. Närmaste grannarna hette Brinkén. Familjerna hade börjat tala om att bygga varsin sommarstuga och tillsammans började de fara runt och titta på lämpliga fritidshusområden i Stockholmstrakten. I familjen Brinkéns gula Volvo kom de så en februaridag ut till Ingarö. De besökte den lilla boden vid Vedhamn där Enskilda banken sålde tomter. Familjerna bestämde sig för varsin tomt bredvid varandra. Redan till pingsten det året sov de första natten i den första lilla stugan. Gunborg tänker tillbaka och säger att hon inte kan förstå hur de lyckades komma under tak så fort. Under våren hade de båda grannfamiljerna från Södermalm använt den lilla lediga tid som stod till buds att få tag på material till huset, transportera ut det till Ingarö och börja bygga. Alla transporter skedde med Brinkéns lastbil. Det var kallt på flaket minns Gunborg. Av en gammal presenning sydde hon en stor säck som hela familjen kunde krypa ner i under färden till Ingarö. Den första stugan var på 18 kvm. Virket hämtade Brinkén och Folke i Högdalen som då höll på att bebyggas. De fick virket gratis och brännvinet som de gav byggjobbarna till tack minskade säkert inte givmildheten. Som isolering använde de kutterspån. Vid vårt besök fanns endast cementstolparna kvar av det första huset. Det revs nu under sommaren och snart kommer ett nytt hus att ta plats på de gamla stolparna. 38 säckar kutterspån skyfflade de ihop vid rivningen. Barnen Ingarö och det nya sommarhemmet kom att få olika stor betydelse i flickorna Gunilla och Susannes liv. Gunilla som redan första sommaren var tretton år kom aldrig att rota sig på lantstället. När hon blev lite äldre valde hon ofta att stanna ensam kvar i stan när resten av familjen for till landet. För Susanne kom Ingarö, där hon tillbringade alla sina somrar, att betyda mycket, hit längtade hon alltid. Gunborg var sömmerska och ateljén där hon arbetade hade stängt under större delen av somrarna vilket betydde ett härligt långt sommarlov för Susanne. I början av sextiotalet började Gunborg sy hemifrån åt kunder och hade då ännu större möjligheter att vara på lantstället under Susannes skollov. När Susanne blev äldre hände det att hon for ensam ut till landet för att träffa sommarkamraterna. Nya huset Sommaren 1964 påbörjades arbetet med det nya större huset. Stommen var en nedmonterad lada från Rydbo i Uppland. De fick hjälp att montera stommen och att mura skorsten. När sotarmästaren kom för att inspektera skorstenen sa han att det inte var en skorsten - bara stapplade tegelstenar. Så då var det bara att sten för sten plocka ner skorstenen och börja mura. För färdigställande av huset behövde de hjälp – den sommaren fick Folke ingen semester, han arbetade på renhållningsverket i Brännkyrka åt en snickarkunnig arbetskamrat som i sin tur snickrade på huset. Idag ligger det vackra huset inbjudande på tomtens högsta punkt omgiven av grönska och stensatta terrasser. Det är svårt att tänka sig att det är samma plats som Folke och Gunborg kom till den där dagen i februari 1955. Oräkneliga är de arbetstimmar de lagt ner på att få tomten till den vackra plats den är idag. Att arbete är ett av flera samlande epitet som Gunborg sätter på Ingaröåren är lätt att förstå. Snart har det gått femtio år sedan de började röja skog och bereda mark för hus och växtlighet och de fortsätter. Gunborg säger att utan arbetet med stugan och tomten hade hon nog inte hållit sig så frisk. Vi anar allt arbete som krävs för att sköta tomt, hus och bärbuskar. För att Gunborg ska kunna fortsätta att plocka blåbären har Folke snickrat en liten pall som hon kan sitta på och på så sätt spara ryggen. Fisket Vi undrar om de fiskade mycket och Folke och Gunborg berättar om sitt eget och grannarnas fiske. Det var hela små fiskeflottor som lade nät, berättar de. Sik, strömming, abborre och gös fick man. Som mest lade de en sex, sju nät. Gunborg minns en gång då de kom ned till stranden och sjön var så svår att ingen vågade sig ut för att ta upp och vittja näten. Men Gunborg och Folke skulle till stan och med sin lilla båt lyckades de till slut komma helskinnade till stranden med fisk, nät och allt. Fisken var ett uppskattat tillskott och för att kunna ta tillvara den skaffade de ganska tidigt en frysbox. Speciellt den rökta fisken var uppskattad. Gunborg minns skrattande en midsommar när barnen, som satt vid eget bord och som startade sin måltid före de vuxna, tyckte så mycket om den rökta siken att det bara var skinn och ben kvar när de vuxna kom för hämta sin del. Branden En sommar började det brinna i ravinen ner mot stranden. Brandkåren kom men de kunde inte nå hela vägen fram med sina slangar så alla bildade kedja och langen gick från man till kvinna. Folke som varit i stan hade inte kunnat delta i släckningsarbetet och åtog sig i stället att gå brandvakt på natten. Flera gånger flammade elden upp på nytt. Annelie Rönnblom och Barbro Maassen intervjuade Folke och Gunborg sommaren 2003, Barbro Maassen skrev. |